fejkbrunetterna

Jag känner mig liksom... vemodig. Jag vet inte, jag är typ rädd för hösten. Jag har så mycket krav på mig själv som jag inte kommer kunna uppfylla. Jag vill aldrig vara med om stressen jag kände i våras igen. Jag kunde börja gråta för att jag missade bussen, eller inte gillade maten. Det var så himla pinsamt. Jag dansade nästan varje dag, försökte höja mina betyg, och försökte däremellan hinna med kompisar och pojkvän. Jag var helt sönder. Och jag känner på mig att hösten lutar åt samma håll. Samtidigt kan jag inte skylla på någon annan är mig själv. Jag tar på mig allt, och försöker prestera så mycket hela tiden. Men jag kan inte leva utan dansen. Och allt annat spelar också en så grymt stor roll. Jag kan inte välja. Fan, det är inte lätt när det är svårt. Varför måste man välja? Förläng veckan istället.