Älska mig som mest då
En kompis kom till mig häromdagen, och berättade för mig att hennes pappa är svårt sjuk. Dom vet inte vad det är, men det kan vara cancer. Hon sa att det kändes bra att prata med mig eftersom jag har gått igenom det förut, och vet vad hon pratar om. Jag hjälper henne så gärna, om hon mår bättre av att prata med mig är det okej, jag vill hjälpa henne. Men endå vet jag inte om jag klarar av att gå igenom det igen. Den tiden var hemsk, jag gick omkring med en så otroligt stor börda på mig hela tiden. Jag satte upp en fasad, de brukar säga att jag var den som höll humöret uppe hemma under den tiden, men varför är det ingen som förstår att jag inte alls var de som tog det bäst? Jag kan ha varit den som tog det hårdast. Jag tillät mig aldrig att vara lessen, jag höll skenet uppe för min familjs skull. De gånger jag faktiskt grät ville jag gå undan för att ingen skulle se mig gråta. Jag tog det inte alls bra, jag tog det på det enda sätt jag såg. Min mamma och min moster hade cancer samtidigt, hur kan någon tro att jag tog det bra? Jag har inte ens speciellt klara minnen från den tiden. Mycket har helt enkelt suddats ut. Hur ska jag kunna säga att det på något sätt kommer bli bra för min kompis? Jag kan fortfarande vakna gråtandes på natten, efter att ha drömt att mamma eller katrin har dött. Ibland kommer allt över mig igen, och allt känns bara hopplöst. Jag vet att sjukdomen är över, men oron kommer aldrig vara över. Det sätter spår som aldrig försvinner.
En person, som verkligen har gjort intryck på mig är min förra dansmentor. Hon visste om min mammas sjukdom men talade aldirg om det, förrrän på ett utvecklingssamtal. Hon sa att jag inte alltid behöver vara glad, och att det är okej att vara lessen. Hon sa att alla problem inte ligger på mig, och att ingen har rätt att vänta sig att jag alltid ska hålla humöret uppe.
Jag kände mig så sedd.
Jag vill verkligen hjälpa min kompis, och jag kommer att göra det om jag känner mig själv rätt, men jag kommer aldrig kunna säga vad hon vill höra. Det är aldrig över, så enkelt är det.
En person, som verkligen har gjort intryck på mig är min förra dansmentor. Hon visste om min mammas sjukdom men talade aldirg om det, förrrän på ett utvecklingssamtal. Hon sa att jag inte alltid behöver vara glad, och att det är okej att vara lessen. Hon sa att alla problem inte ligger på mig, och att ingen har rätt att vänta sig att jag alltid ska hålla humöret uppe.
Jag kände mig så sedd.
Jag vill verkligen hjälpa min kompis, och jag kommer att göra det om jag känner mig själv rätt, men jag kommer aldrig kunna säga vad hon vill höra. Det är aldrig över, så enkelt är det.
